Wittgenstein och det outsägliga

Filosofen Ludwig Wittgenstein lägger i sitt verk Tractatus Logico Philisophicus fram teorier om hur världens beskaffning och språket hänger ihop. Enligt honom består världen av enkla ting, föremål eller saker, som inte vidare kan sönderdelas. Dessa ting är det fasta och bestående och de är en gång för alla givna. Språket är till för att avbilda verkligheten, och mot föremål i världen svarar ord som beskriver dessa. Orden är beständiga och kan inte vidare sönderdelas. Resultatet av Wittgensteins resonemang är att det endast är meningsfullt att försöka beskriva de beständiga tingen i världen. Sådant som Gud, moral, godhet och jaget låter sig inte beskrivas korrekt av språket och är därigenom inte meningsfullt att tala om. Detta leder till den oundvikliga slutsatsen att även Wittgensteins egna ord kring detta är nonsens. Detta outsägliga som Wittgenstein inte anser att man kan tala om är lite som zen. Och zen är som havet;

En bekymrad ung fisk simmade upp till havets kloke gamle.

- Folk pratar så mycket om något som kallas havet, men vad är detta hav? sa fisken.

- Havet är det som finns runt omkring dig, svarade den gamle.

- Men varför kan inte jag se det?, frågade den unga fisken oroat.

- Havet är inom dig och utanför dig. Du föddes i havet och du kommer att dö i havet.

Havet omsluter dig, precis som din egen hud, svarade den gamla fisken.